Deportees - min livboj

I måndags dök Deportees nya skiva "Island & Shores" upp på Spotify. Mon dieu som jag längtat. Större delen av 2009 ägnade jag åt att lyssna på "Under the Pavement - The Beach" och det blev min livboj i kaoset som jag kallade för mitt liv. 2009 var överhuvudtaget ett jävla år.

Så här:  Jobbade som reporter på Melodifestivalen, träffade kille på turnén. Jag blev kär. Han blev inte det. Jag grät i månader över honom. Han hörde av sig ibland när han befann sig i samma stad och jag förnedrade mig själv genom att gå hem på morgonen i sommarstaden och så. Sedan så träffade han någon tjej men han fortsatte träffa mig och fy fan så hemskt det var. Samtidigt jobbade jag på ett ställe som jag hatade och jag jobbade hela tiden. Dag ut och dag in. Upp tidigt, hem sent. Lyssnade på Deportees och grät och grät. På spårvagnen. Hemma. Ständigt i örona. Gick ner i vikt, åt bara chips. Var ute på natten och kom hem ledsen och alltid lite, lite, lite för full. Rymde från varje kille som gjorde ett närmande. Fylleringde killen jag var kär i och skällde ut honom för att han krossat mitt hjärta. En härlig tid.

Sedan träffade jag Max och Deportees kom till Lund. Vi såg den spelningen tillsammans och jag blev väldigt glad. I januari 2010 jobbade jag på P3 Guld och då var Deportees där. När timmen blev lite sen så lullade jag fram till Peder och öste kärlek över skivan. Sen blev jag påmind om mitt miserabla 2009 och blev fuktig i ögona så allt blev ju jävligt pinsamt i mitt hyllande. Men så kan det ju faktiskt bli ibland. Kommer aldrig göra om det misstaget kan jag säga.

Här är en bild som fotografen Jenny tog på oss. Oj så glad jag var. Peder med men det beror nog på att de vann pris för Årets Pop.

Foto: Jenny Staaf

Nu när nya skivan är här känns det på riktigt som att det är ett nytt kapitel och att jag kan lämna 2009 bakom mig. Den 7/12 är det jag som drar mig till Debaser Malmö och kollar när killarna framför sina nya bitar. Längtar.